KRISTIN KASPERSENS BLOGG

HÄR SKRIVER JAG OM JOBB, INTRESSEN OCH TANKAR VARVAT MED MITT INSTAGRAMFLÖDE

Menu
Hoppa till innehåll
  • Hem

Nytt Instagraminlägg

Publicerad den 28 maj, 2018 av kaspersenblogg

Mamma❤️

Visa inlägget på Instagram

Dela det här:

  • Twitter
  • Facebook

Gilla

Gilla Laddar...

Relaterade

Bokmärk permalänken.

Inläggsnavigering

← Nytt Instagraminlägg
Nytt Instagraminlägg →

FÖLJ MIG PÅ SOCIALA MEDIER

  • Facebook
  • Instagram

KATEGORIER

  • Okategoriserade

Arkiv

  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017

SÖK

INSTAGRAM

Rivieran del 2. Resten av veckan har jag varit hos min barndomskompis @toshano som bor här med sin familj. Tack för att jag och Leon fått vila, skrattat, solat, spelat pingis och boule, myst i ert hus, jobbat med boken, varit på stranden och tränat. Och att vi hann mysa även med Mamma Laila och @bittestumer . En obeskrivligt härlig vecka där återhämtningen varit så viktig efter våren. Ni har skämt bort oss! Vi ses snart i Järvsö! Älskar er! ❤️
Semester på Rivieran är slut. En semester uppdelad i 2 delar. Första helgen fest och firande av @callesterner som fyllt 30 år. Tack Underbara Calle för en magisk helg. Tack även till din fantastiska flickvän @johannaelvirabohm , mamma Jessica och syster Clara. Och tack till alla dina superhärliga och galna vänner för en oförglömlig helg. Så mycket skratt och kärlek. Nästa gång vi ses måste jag lära mig Maffia. Vilken underhållning! Tack @sagaapartments ! Vilket grymt boende. Finns ingen anledning att bo bo hotell i Cannes. Superfina lägenheter med så fin utsikt och mitt i vackra Cannes. TACK! Åker hem med ett leende och hoppas innerligt vi ses snart igen. #festivaldecalles
Om vi möter någon som berör, som vi öppnar upp för, som vi tillåter att omfamna oss, är Det vårt eget behov av närhet? är det deras behov av närhet? Eller är det ren kärlek? Hur vet vi det om vi inte ger det lite tid och försöker? Är vi vara rädda för att försöka för att vi inte vill stå ensamma kvar. Om vi inte försöker vet vi inte. Antingen landar det en ömsesidig respekt och kärlek. Eller så kan det hända du själv, eller den du möter, känner det var ett kortsiktigt behov ni saknade i ert liv som ni lever just nu och behövde den energin för att gå tillbaka i det liv ni egentligen lever. Hur ska vi veta om vi inte försöker? Hur ska vi veta om vi inte vågar känna? Om vi känner, har vi då modet att gå vidare eller är tryggheten i det liv vi hade innan ändå den enklaste vägen att gå. Eller är svaret att stanna i det liv vi levde i innan då det är där den riktiga känslan av lycka finns, vi är bara så vana vid den att vi inte längre ser den. Vi behövde prova livet utanför för att få tillbaka energin i det vi redan hade. Vem vet? Inget är rätt eller fel. Bara vi själva kan ta ansvar att välja det liv vi önskar. Att vi själva väljer att leva med den känslan som gör oss lyckliga. Och vara ärliga i oss själva över det valet vi gör. Rädslan att förändra eller att inte förändra kan hindra oss att leva det liv vi egentligen önskar. Det är bara vi själva som vet. Ibland krävs det mod att känna efter och en stor portion av ärlighet mot dig själv. Vågar vi känna efter? Vad är det värsta som kan hända? Jag vet inte men det bästa är kanske att livet kan bli än bättre, bara vi vågar känna efter på riktigt. Och stå i det! / Det här var bara en tanke som kom efter ett intressant samtal under en lunch på semestern med sköna vänner. Älskar samtal. Sätter igång så många tankar, ger frågor, och ibland svar. Ibland lever samtalet kvar... en fundering som inte behöver finna svar. Några av oss har tryggheten i relationer, några andra av oss i att leva själva. Oavsett var tryggheten finns. Om det är att leva själv, vilja leva själv, leva med den du delar livet med nu eller att gå in i något nytt, så utmanas vi om vi möter någon som berör. Det var En lunch, ett samtal som berörde
Tid för reflektion. Vilken fantastisk vår! Största utmaningen jag någonsin antagit både mentalt och fysiskt. Men också den absolut roligaste. En dröm. Jag skriver en bok. Den mest personliga jag någonsin skrivit. Dessutom egna foton. Så redo att dela med mig av mina tankar och det jag upplevt på olika sätt. Dessutom har det varit så många fantastiska möten. Nya vänner, pepp, skratt, kärlek, omtänksamhet, kreativitet. Framförallt har jag varit snäll mot mig själv. Valt det som gör mig gott, det jag lär av och växer av. Mitt ansvar. Vissa saker har jag valt bort även om jag inte velat eller själv fått välja. Men det är ok. Jag vet att allt blir bra. Jag har bestämt mig för det. För livet är bra, precis som det är. Och jag är lycklig! #livet
Med kraft från WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: